Exit 8 Movie förvandlar skräck i oändliga korridorer till psykologiskt drama på TIFF 2025

En ny psykologisk skräckfilm, Exit 8, har haft premiär på Toronto International Film Festival 2025 och erbjuder en annorlunda typ av videospeladaption. Filmen, som producerats av Toho och regisserats av Genki Kawamura, är baserad på 2023 års indie-skräckvandringsimulator med samma namn. Medan spelet byggde på kuslig upprepning och subtil observation, omtolkar filmen dessa mekaniker som en metafor för personlig kamp, ansvar och maskulinitet.

I originalspelet Exit 8 befann sig spelaren i en ändlös korridor med en enkel regel: om du ser något onormalt, vänd dig om. För att lyckas måste man identifiera åtta onormala saker i rad för att komma undan. Spelet förlitade sig mindre på jump scares eller konventionella skräckelement och mer på en konstant känsla av skräck som byggdes upp genom tystnad, atmosfär och det kusliga. Med sitt minimalistiska tillvägagångssätt blev det snabbt en kultfavorit i skräckspelsgemenskapen.

Kawamuras filmatisering behåller den obehagliga miljön i den oändliga korridoren men lägger till ett narrativt lager som inte finns med i spelet. Istället för en anonym figur fokuserar filmen på en huvudperson som spelas av Kazunari Ninomiya, en deltidsanställd med personliga problem. Innan han fångas i den oändliga korridoren talar han med en gravid kvinna på ett sjukhus, vilket tyder på en komplicerad relation och en osäker framtid.

Genom att koppla korridorens ändlösa slinga till huvudpersonens inre konflikt förändrar filmen innebörden av Exit 8. Korridoren blir inte bara ett pussel utan en representation av hans tvekan inför faderskapet. Innan han tar sitt ansvar förblir han fångad i ett limbo. Kawamura använder detta enkla men förtryckande utrymme för att rama in karaktärens resa mot att konfrontera sina tvivel.

Filmen breddar också metaforens räckvidd genom att introducera ytterligare karaktärer. Vid sidan av Ninomiyas huvudperson finns en äldre kontorsarbetare och ett barn, som båda också navigerar genom korridoren. Kontorsarbetaren kämpar med beslutet om han ska prioritera sin egen överlevnad eller hjälpa pojken att fly. Denna triad av manliga figurer i olika åldrar utgör en generationsstudie av maskulinitet, ansvar och cykler av övergivenhet. Varje karaktär förkroppsligar ett annat skede i livet, men alla konfronteras med samma kretsloppsmiljö.

Den tematiska förstärkningen sträcker sig till filmens ljuddesign. Berättelsen inleds med att huvudpersonen lyssnar på Maurice Ravels Bolero, ett repetitivt orkesterstycke som går igenom samma melodi med subtila variationer. Detta val speglar korridorens ändlösa upprepning och understryker huvudpersonens kamp för att bryta sig loss från mönstren i sitt eget liv. Korridoren fungerar på så sätt både som en bokstavlig fälla och en symbolisk scen där cyklerna obeslutsamhet, flykt och ansvar prövas.

Exit 8 försöker inte återskapa spelets exakta upplevelse, som byggde på minimalistisk mekanik och spelarens tolkning. Istället översätter den dessa idéer till en filmisk form som prioriterar symbolik och karaktärsutveckling. Den kusliga korridoren dyker fortfarande upp med sina skåp, skyltar och banderoller, men fokus flyttas från miljöavvikelser till protagonistens känslomässiga tillstånd. Genom att materialisera korridoren som en återspegling av en inre konflikt skapar Kawamura en berättelse som både hedrar och avviker från spelet.

Anpassningen handlar mindre om skrämsel och mer om obehag. Tittare som känner till spelet kan tycka att filmen är mindre skrämmande, men skiftet mot psykologisk och symbolisk skräck öppnar den för en bredare publik. Korridoren blir en metafor för livscykler och maskulina roller i dem, vilket gör att berättelsen kan fungera på flera nivåer.

Kawamuras tillvägagångssätt står i kontrast till trenden med mycket bokstavliga videospeladaptioner, som ofta försöker replikera miljöer, lore och handling utan att utforska djupare teman. Genom att använda Exit 8:s struktur som ett ramverk för en ny berättelse visar regissören att videospel kan inspirera till filmer som står på egna ben samtidigt som de återspeglar kärnan i originalmaterialet. Denna riktning kan utgöra en mall för framtida filmatiseringar, särskilt av spel med starka symboliska eller atmosfäriska fundament.

Resultatet är en film som omformulerar den enkla spelslingan till en meditation över livsval. Den vita korridoren är inte längre bara ett utrymme där anomalier dyker upp, utan en scen för självreflektion och transformation. Ninomiyas rollfigur måste inte bara ta itu med den märkliga miljön utan också med sin rädsla för ansvar och faderskap. Hans resa handlar om att bestämma sig för om han ska fortsätta att fly från sitt engagemang eller konfrontera det direkt.

Exit 8 visar också hur minimalistisk design kan lämpa sig för flexibelt historieberättande. Originalspelet gav få detaljer om sin huvudperson och lät spelarna projicera sig själva in i korridoren. Filmen går motsatt väg och förankrar upplevelsen i en specifik karaktärs liv. Denna förändring späder inte ut atmosfären utan omskapar den istället till ett metaforiskt landskap. Skiftet från anonymitet till personlighet markerar att adaptionen är transformativ snarare än derivativ.

På TIFF 2025 hade Exit 8 premiär för en publik som var nyfiken på hur en promenadsimulator med en så enkel premiss kunde bli en långfilm. Mottagandet har visat på filmens förmåga att balansera respekten för källmaterialet med en vilja att utvidga dess teman. Det är inte en direkt skräckfilm i konventionell mening utan en psykologisk utforskning som presenteras genom ett skräckramverk.

Eftersom det ännu inte har tillkännagivits något premiärdatum i USA är filmens vidare räckvidd fortfarande osäker. Premiären understryker dock hur videospelanpassningar kan gå bortom ytliga återberättelser för att utforska mer meningsfulla tolkningar. Genom att ompröva korridoren som en metafor för ansvarscykler, maskulinitet och känslomässig osäkerhet, utmärker sig Exit 8 som ett distinkt bidrag i det växande fältet av videospelinspirerad film.

Källa: Paulo Kawanishi, Polygon.