Perfekta tidvatten: Station To Station är en nostalgisk titt på millenniegenerationens ungdomar

Perfect Tides: Station to Station är ett nytt peka och klicka-äventyrsspel från utvecklaren Meredith Gran som fungerar som en uppföljning till hennes 2022-titel, Perfect Tides. Spelet utspelar sig i en fiktiv version av Manhattan år 2003 och följer berättelsen om Mara Whitefish, en blivande författare och collegestudent som navigerar genom utmaningarna i ung vuxen ålder. Det är en berättelse om att hitta sin plats i världen, att hantera pressen från kärlek och relationer och att komma till rätta med det faktum att världen är mycket större och mer komplicerad än man någonsin kunnat föreställa sig.

Spelet är ett kärleksbrev till det tidiga 2000-talet, en tid då internet fortfarande var en ny och spännande gräns och indierock var ljudet av en generation, via Polygons recension. Det fångar känslan av att vara ung och full av hopp, trots osäkerhet och ångest. Spelets berättelse drivs av Maras relationer med sina vänner, sin familj och sina romantiska intressen. Hon är en relaterbar och sympatisk huvudperson och hennes kamp kommer att väcka genklang hos alla som någonsin har känt sig vilsna och ensamma i en storstad. Spelets peka-och-klicka-gränssnitt är en blinkning till 1990-talets klassiska äventyrsspel, men dess teman och karaktärer är helt igenom moderna.

Spelet är en berättelse om tilltagande ångest när Mara känner sig både för liten och för stor för det liv hon en gång drömde om. Hon är som en växt som nyligen planterats om i ett nytt hem: den färska jorden känns expansiv för hennes små rötter, men hon växer snabbt under spelets ettåriga tidslinje. Mara kämpar för att ta reda på vem hon vill vara under den tiden, tar in nya erfarenheter och hoppar mellan relationer som hela tiden breddar hennes horisonter. Det är mycket information att ta in på en gång.

En av de mest intressanta aspekterna av spelet är dess användning av ett litet RPG-system för att spåra Maras personliga tillväxt. När hon läser böcker, tittar på filmer och har konversationer med andra karaktärer ökar hennes statistik inom områden som "sex", "musik" och "anarkism". Det här systemet är ett smart sätt att visa hur vi formas av den kultur vi konsumerar och de upplevelser vi har. Spelet är också en meditation över minnets och nostalgins natur. Det är en påminnelse om att det förflutna alltid är med oss och att våra minnen kan vara både en källa till tröst och en börda. Spelet är fullt av referenser till indiekulturen i början av 2000-talet, från musiken från The Strokes och Interpol till Wes Andersons och Sofia Coppolas filmer. Men det är inte bara en nostalgitripp.

I världen av Perfect Tides: Station to Station är internet fortfarande en plats där du kan komma i kontakt med människor från hela världen, men det är också en plats där du kan känna dig mer isolerad än någonsin tidigare.

Det starkaste ögonblicket kommer när Mara besöker sin mamma och mormor. Hennes mormor, som lider av minnesförlust, är tystlåten och tillbakadragen. Men när Mara spelar en sång på pianot från mormoderns ungdom blir hon plötsligt livlig och engagerad. Det är en vacker och rörande scen som visar på musikens förmåga att knyta oss till vårt förflutna och till varandra. Det är ett ögonblick som överskrider spelets specifika kulturella kontext och talar till en universell mänsklig upplevelse. Det är en påminnelse om att även när vi känner oss vilsna och ensamma är vi alla sammanlänkade av de gemensamma erfarenheterna av kärlek, förlust och minne.

Spelet är ett gripande och kraftfullt konstverk som kommer att finnas kvar långt efter att du har spelat färdigt det. Det är ett måste för alla som någonsin har varit unga och förälskade, och för alla som någonsin har känt att de sökt efter något mer.