Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu kritiserar bristen på kreativ frihet i modern spelmusik

Nobuo Uematsu, den legendariske kompositören bakom soundtracken till de första nio Final Fantasy-titlarna och otaliga andra verk, har återigen uttalat sig om den moderna videospelsmusiken. Uematsu är känd för sina genreöverskridande kompositioner och ambitiösa variation och har länge hyllats som en av de mest inflytelserika personerna i branschen. Hans senaste kommentarer avslöjar dock frustration över hur lite kreativ frihet spelkompositörer ges idag.

I en intervju med japanska Real Sound, som först publicerades av Automaton och sedan utökades av andra publikationer, delade Uematsu med sig av sina tankar om varför spelmusiken har utvecklats i vad han anser vara en restriktiv riktning. Han undvek att kalla branschens nuvarande tillstånd för fullständig stagnation men betonade de växande begränsningar som regissörer och producenter lägger på kompositörer.

"Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att branschen är stagnerad, men jag tycker att regissörer och producenter har för mycket makt på musikavdelningen", säger Uematsu. "Inte ens nu har spelkompositörer möjlighet att uttrycka sina åsikter särskilt mycket, och oavsett hur mycket kunskap och skicklighet de har är det svårt att förmedla det." - Nobuo Uematsu

Kärnan i Uematsus oro ligger i dominansen av filmmusikstilar. Enligt honom föredrar många producenter musik som efterliknar den svepande orkesterstil som John Williams populariserade, ofta på bekostnad av originalitet.

"Det finns väldigt få producenter som är väl insatta i global underhållning och olika musikgenrer", förklarar Uematsu. "Så det räcker med att bara spela filmmusik i John Williams stil. Jag vill göra något åt den här situationen, men ju större innehållet blir, desto svårare blir det. Personligen skulle jag vilja se fler unga, energiska indiekompositörer dyka upp." - Nobuo Uematsu

Square Enix har bekräftat att Final Fantasy 7 Remake Intergrade kommer att släppas den 22 januari 2026 för Nintendo Switch 2, Xbox Series X/S och PC, vilket markerar seriens efterlängtade debut utanför PlayStation. Intergrade-utgåvan levereras med grundspelet och Yuffie's DLC, vilket ger spelare på alla plattformar den mest kompletta versionen hittills samtidigt som den sätter scenen för hela trilogin.

Uematsu har tidigare beskrivit moderna spelsoundtracks som "tråkiga" eller "mindre konstiga", vilket tyder på att mycket av det experimenterande och den excentricitet som en gång definierade mediet har försvunnit. Han anser att en övertro på säker orkestermusik avskräcker från risktagande. Enligt honom bör spelmusik ständigt utvecklas, även om det innebär att man blandar oväntade influenser eller experimenterar med okonventionella ljud.

När Uematsu reflekterade över sitt eget arbete mindes han de kreativa risker han tog när han skrev teman till Final Fantasy VII, särskilt det sista stridsspåret. Stycket sattes ihop under tre veckor med ständiga omarrangemang och till slut lyckades han övertyga kollegorna om att acceptera hans vision trots inledande skepticism. Den här typen av uthållighet och kreativ övertygelse, menar han, är det som gör att hans arbete sticker ut.

Kontrasten, menar han, är att moderna kompositörer alltför ofta är inlåsta i ett ramverk där avvikelser inte uppmuntras. Istället för att sträva efter innovation uppmanas de att leverera polerad men förutsägbar musik som passar en snäv vision av hur "spelmusik" ska låta. Han lyfte fram hur mainstream-soundtracks nu lutar sig tungt mot sequencers och syntetiska texturer utan att bryta mot mallen.

"Ärligt talat finns det mindre 'konstiga saker' nu", sa Uematsu.

Men han ser ändå möjligheter till förändring. Med inspiration från artister som Elton John, som lyckades följa nya kreativa riktningar även efter stora kommersiella framgångar, uppmuntrar Uematsu dagens kompositörer att söka efter sina egna distinkta röster. Han anser att musiker även inom begränsande system kan utforska nya ljud och tillvägagångssätt. Att till exempel blanda orkestermusik med elektroniska element eller techno kan ge resultat som är både kommersiellt gångbara och konstnärligt vågade.

Detta perspektiv passar Uematsus filosofi under hela hans karriär. I sitt arbete med Final Fantasy blandade han ofta genrer och hoppade från rockinspirerade stridsteman till operaballader och nyckfulla spår i chiptune-stil i ett och samma spel. Denna eklekticism, menar han, är en del av det som gjorde tidigare epoker av videospelmusik så minnesvärda. Som jämförelse anser han att moderna titlar ibland offrar individualitet i strävan efter en filmisk atmosfär som flyter ihop från spel till spel.

Även om Uematsu har dragit sig tillbaka från att göra kompletta soundtracks till spel på senare år fortsätter han att följa branschen på nära håll och är fortfarande engagerad i dess konstnärliga inriktning. Han erkänner att storskaliga produktioner oundvikligen innebär kompromisser, men han hoppas att indieutvecklare och nya röster på området kommer att tänja på gränserna på sätt som mainstream ofta undviker.

För spelare som växte upp med Final Fantasys ikoniska soundtrack framstår Uematsus kommentarer som både en kritik och en uppmaning till handling. Förslaget är inte att orkestermusik i sig är dålig, utan att deras dominans riskerar att tränga ut den mångfald och det experimenterande som en gång definierade spelmusik. Genom att uppmana kompositörer att omfamna det "konstiga" igen pekar Uematsu mot en framtid där soundtracks till videospel kan återta sin roll som något av den mest äventyrliga och överraskande musiken inom underhållning.