Borderlands 4 recension: Skarpt skjutspel, svag berättelse och seriens största överkorrigering

Borderlands 4 är här, och även om det försöker rätta till misstagen i Borderlands 3, känns slutresultatet ofta som ett spel som fångats mellan överkompensation och franchisetrötthet. Det ringer ner de högljudda skurkarna och överdriven humor, men när det gör det tar det bort mycket av den personlighet som en gång definierade Borderlands. Det som återstår är det mest polerade skjutandet och plundrandet som serien någonsin har sett, parat med den plattaste berättelsen i sin historia.

Den här analysen bygger mycket på Jordan Ramées recension på GameSpot, som belyser hur Borderlands 4:s justeringar skapar en märklig obalans mellan dess mekaniska styrkor och narrativa svagheter. Hans kritik erbjuder ett grundat perspektiv på hur spelet utvecklas förbi Borderlands 3 samtidigt som det undergräver sitt eget momentum.

I sin kärna placerar Borderlands 4 fortfarande spelare i stövlarna på Vault Hunters - legosoldater som drivs av girighet, överlevnad eller hämnd. Den här gången kliver fyra nya Vault Hunters in i rampljuset: Vex the Siren, Amon the Forgeknight, Rafa the Exo-Soldier och Rush the powerhouse brawler. Till skillnad från tidigare spel, där vissa karaktärer var märkbart mindre effektiva, känns var och en av dessa fyra lika livskraftiga i alla stridssituationer. Vex kan frammana spöklika kopior eller bestar för att avleda eld, medan Amon ger brutal närstridsdominans med elementära yxor och sköldar. Rafa trivs med snabba, hit-and-run-attacker, med färdighetsträd som låter honom växla mellan närstridsbrutalitet eller tornbaserad avståndsförstörelse. Rush, även om han har en generisk personlighet i berättelsen, lyser i spelet som en pålitlig tung hitter.

Kontrollera Borderlands 4 systemkrav för PC.

Ramée noterade att denna lista är den bästa startuppställningen som franchisen någonsin har levererat. För första gången känns varje Vault Hunter kraftfull och belönad, oavsett om du spelar solo eller samordnar i co-op. Att experimentera med deras färdighetsträd och anpassa byggnader är fortfarande en höjdpunkt, vilket ger spelarna friheten att jaga nya synergier med vapen, granater och sköldar. Slingan med att plundra, respec-ing och experimentera med nya spelstilar är som mest beroendeframkallande här.

Men när kameran dras tillbaka till berättelsen blir sprickorna uppenbara. Borderlands 3:s största problem var hur tröttsamma huvudskurkarna blev - pratglada, självupptagna streamers som aldrig slutade reta spelarna. Borderlands 4 reagerar genom att svänga hårt i motsatt riktning. Dess antagonist, The Timekeeper, har en hotfull utgångspunkt - ett implantat som gör att han kan spåra och kontrollera Vault Hunter - men spänningen försvinner nästan omedelbart när en liten robotkompis gör implantatet värdelöst. Istället för ett överhängande hot hamnar skurken på sidlinjen. Det som borde ha varit en stark central krok blir ytterligare en övergiven tråd.

Här är förklaringen av Borderlands 4-prissättning från Take-Two-ordföranden Strauss Zelnick.

Den stödjande rollbesättningen misslyckas också med att påverka. Medan Borderlands-spel historiskt sett har balanserat sin humor med karaktärer som inspirerade starka reaktioner - älska dem eller hata dem - lämnar Borderlands 4: s nya karaktärer lite intryck. Rush är skriven som en ädel starkman, Zadra är en misstänksam forskare och andra rör sig knappt bortom arketyper. Ramée beskriver rollbesättningen som intetsägande och noterar att även när man ställs inför potentiellt känslomässiga ögonblick, som att misslyckas med att rädda en allierad, finns det ingen verklig vikt eftersom spelet aldrig fastställer varför spelare ska bry sig om dessa karaktärer.

Detta problem betonas av hur spelet behandlar återvändande ansikten. Istället för att luta sig mot älskade eller splittrande äldre karaktärer som Claptrap, Tiny Tina eller Mad Moxxi, minimerar spelet deras närvaro nästan helt. Endast ett fåtal dyker upp kort, och deras begränsade roller belyser hur försiktigt Borderlands 4 är med att dra för många kopplingar till sitt förflutna. Genom att ta bort igenkännliga figurer och sätta in generiska ersättare tar spelet bort både irritationen och charmen och lämnar ett tomrum.

Borderlands 4:s narrativa förvirring sträcker sig till dess struktur. Till en början verkar det som om spelarna kommer att drivas av personliga intressen: överlevnad mot The Timekeepers implantat eller hämnd för manipulation. Men inom några timmar försvinner dessa motivationer och ersätts av en generisk uppmaning att ansluta sig till en motståndsrörelse. Detta plötsliga skifte underminerar den tidiga berättelsen och gör att utvecklingen känns godtycklig. Skurken har löjtnanter att besegra och arméer att demontera, men motivationen bakom det hela känns tunn.

Trots dessa brister bär spelmekaniken upplevelsen under en stor del av dess körtid. Borderlands 4:s skytte är det mest raffinerade i serien, med fiender som exploderar i kaos och lootfontäner som ständigt frestar spelare att omarbeta sina byggnader. Den stora variationen av vapen, förmågor och anpassningsalternativ håller handlingen engagerande, åtminstone för den första sträckan. Ramée berömde ögonblick av framväxande briljans, som att använda gripkrokar för att dra miljöfaror i strid, kedja förmågesynergier eller skapa kraftfulla byggnader som känns smarta och tillfredsställande.

Ny traversmekanik som glidflygning och gripkrokar ger nya rörelsealternativ. Spelare kan dra bort sköldar från fiender, slita explosiva tunnor i sina händer eller svänga mellan plattformar för vertikala stridsstrategier. Dessa mekaniker förändrar inte spelet, men de tillför välbehövligt momentum till möten. I kombination med experimentellt byte skapar de möjligheter för improviserade strategier, ögonblick där kaoset känns levande och överraskande.

Men upprepning urholkar gradvis denna energi. Borderlands 4 introducerar de flesta fiendetyperna under den första halvan, och de följande timmarna fylls med variationer som inte känns distinkta. Spänningen i att anpassa sig till nya hot bleknar när striderna börjar förlita sig på välbekanta mönster. Boss-mötena klarar sig bättre och undviker den överdrivna bullet-sponge-designen i Borderlands 3, men de levererar inte minnesvärda skurkar i samma anda som Handsome Jack. Över ett decennium senare saknar franchisen fortfarande en antagonist som kan matcha hans närvaro.

Sidouppdrag förvärrar problemet. Borderlands har alltid lutat sig mot absurd humor eller bisarra uppgifter för att få valfritt innehåll att kännas värdefullt, men i Borderlands 4 landar sidouppdrag sällan. Utan humor eller stark skrivning förvandlas många till fyllmedel, nödvändiga bara för att utjämningskurvan tvingar spelare att slipa dem för att hålla sig konkurrenskraftiga med berättelsens fiender. Progressionen saktar ner dramatiskt om spelarna försöker undvika sidoinnehåll, vilket gör det mindre valfritt och mer obligatoriskt. Men eftersom uppdragen saknar personlighet känns de som sysslor snarare än höjdpunkter.

Denna överkorrigering - undvikandet av humor, excentriska karaktärer eller splittrande personligheter - har lämnat spelet ihåligt. Ramée konstaterade att Claptrap väckte reaktioner även när det var som värst. Han var irriterande men minnesvärd, en symbol för seriens vilja att tänja på sin identitet. Borderlands 4 försöker undvika irritation, men undviker också inspiration. Det känns tryggt till en viss gräns, ovilligt att riskera starka reaktioner från sina spelare.

Ändå går det inte att förneka att den mekaniska grunden är starkare än någonsin. Anpassningen går djupt, och spelare belönas för att ständigt tippa med nya byggnader. Oavsett om det handlar om att kedja elementära effekter, stapla rikoschetter eller distribuera grappling hook-taktik mitt i striden, trivs Borderlands 4 när det omfamnar kaos. Ramée noterade att hans favoritögonblick kom från oväntade synergier som fick honom att känna att han hade brutit spelet på smarta sätt, även om dessa stunder var flyktiga.

Tyvärr kan denna styrka inte bära hela vikten av en lång kampanj. Under de sista timmarna lämnar bristen på narrativa insatser, de svaga karaktärerna och de repetitiva stridsslingorna en känsla av trötthet. Höjdpunkterna är höga, men de är frontladdade, och upplevelsen minskar när spelet sträcker ut sin körtid med fyllmedel.

Borderlands 4 lyckas med att ge spelarna de bästa Vault Hunters och den mest polerade striden i serien. Men som ett komplett paket vacklar det och misslyckas med att leverera övertygande karaktärer, humor eller insatser för att matcha dess spelfundament. För en serie som en gång trivdes med högljudda personligheter och irreversibel energi känns den här fjärde posten dämpad. Det är en shooter som spikar mekanik men glömmer vikten av identitet.

För spelare som vill ha ren plundring och skjutning med raffinerade system och riklig anpassning, levererar Borderlands 4. För dem som söker en minnesvärd berättelse, ikoniska skurkar eller oförglömliga karaktärer kommer det till korta. Det är både det mest tekniskt sunda och narrativt ihåliga Borderlands hittills, en paradox som föds av överkorrigering.

Vill du att jag även utökar detta med ett historiskt avsnitt som jämför Borderlands 4:s mottagande med tidigare utgåvor som 2 och 3, för att ge läsarna ett sammanhang om hur det står sig i franchisens arv?