Kritiker lyfter fram Battlefield 6-kampanjen som den svagaste speldelen

Battlefield 6 har officiellt landat, och medan dess storskaliga multiplayer har uppmärksammats för det förväntade kaoset och skådespelet, får dess singleplayer-kampanj ett betydligt kallare mottagande. Kritiker har beskrivit det berättelsedrivna läget som underväldigande, med IGN: s Simon Cardy som märker det som en "säker, tråkig återskapande av vad Battlefield en gång var, snarare än en djärv återuppfinning av vad det kunde vara."

I sin recension för IGN bedömde Simon Cardy kampanjen med nio uppdrag som tekniskt imponerande men konceptuellt stillastående, vilket tyder på att Battlefield Studios och Electronic Arts valde nostalgi framför innovation. Kampanjen, som varar i cirka fem timmar, visar visuell trohet och förstörelseeffekter i nivå med seriens höga standarder men misslyckas med att leverera nya idéer eller engagerande berättande. Enligt Cardy:

"dess lilla uppsättning rutinuppdrag har lite nytt att erbjuda", ett uttalande som sätter tonen för mycket av hans recension.

Battlefield 6 markerar seriens återgång till singleplayer-berättande efter en sjuårig paus, och den första moderna kampanjen på över ett decennium sedan Battlefield Hardline. Trots denna långa väntan hävdar kritikerna att kampanjen inte motiverar förväntningarna. Uppdragen rusar genom välbekanta militära skjutare, med Cardy som noterar att även om det finns en viss variation, "är allt över så snabbt att du knappt har tid att njuta av dem." Han karakteriserar kampanjen som mer av en sekundär funktion än en kärnupplevelse och säger att den känns som "sidovapnet i Battlefield 6: s arsenal när den placeras tillsammans med dess mer storslagna multiplayer-svit."

Kampanjen har en världsomspännande struktur som skickar spelare genom olika konfliktteatrar, inklusive stadsgator, bergspass och kustangrepp. Cardy påpekar dock att även om presentationen och tempot är filmiskt, saknar den faktiska speldesignen djup. Han beskriver många av uppdragen som repetitiva och att de ofta bygger på mål som att förstöra luftvärnskanoner eller försvara fasta positioner. Dessa uppgifter, skriver han, var

"blev gamla i FPS-kampanjer för ett decennium sedan."

En av de få sekvenser som sticker ut, enligt Cardy, äger rum på en kollapsande New York-bro. Han noterar att det är "visuellt intressant" men erbjuder ingen verklig innovation när det gäller gameplay. Kampanjen innehåller också stora öppna uppdrag i Tadzjikistan som är utformade för att efterlikna Battlefields flerspelarkartor, vilket ger spelarna tillgång till fordon och prylar. Cardy hävdar dock att den frihet som dessa avsnitt utlovar är ytlig. "I praktiken är det mer som en tunn fernissa av valmöjligheter än drastiskt olika sätt att tackla målen", förklarar han.

Recensionen kritiserar också bristen på meningsfull spelarbyrå. Trots spelets fokus på spektakel påpekar Cardy att mycket av kampanjen känns automatiserad, med viktiga ögonblick som tas ur spelarens kontroll och presenteras genom mellansekvenser.

"Jag ville vara stjärnan i showen", skriver han, "men det slutade med att jag bara kände mig som en passagerare."

Cardy kommenterar också stridsstilen och tonen. Uppdragen uppmuntrar till en täckningsbaserad strategi i stället för det snabba kaos som Battlefields vapen är känt för. Skjutmekaniken beskrivs som skarp och tillfredsställande, med vapen som stormgevär och LMG: er som ger solid feedback, men fiendens AI erbjuder liten utmaning. Cardy noterar att förstörelsestekniken förblir imponerande, men dessa ögonblick av dynamiskt kaos är sällsynta. När byggnader vittrar sönder och spelare tvingas röra sig under press är spänningen påtaglig - men sådana ögonblick är få och långt ifrån varandra.

Berättelsen följer en elit Marine Raider-trupp känd som Dagger 1-3 när de möter en oseriös privat militärgrupp som heter Pax Armata. Enligt Cardy saknar berättelseupplägget känslomässig inverkan och har glömska karaktärer med minimal utveckling. Teamet beskrivs som "ett tråkigt gäng" och dialogen höjer sig sällan över de vanliga militära klichéerna.

"Nuance är knappast spelets namn när det gäller Battlefield 6:s kampanj."

Han påpekar att tonen är förvånansvärt opolitisk för att handla om NATO:s kollaps och privat krigföring.

Inte ens införandet av taktiska truppförmågor - där följeslagare kan märka fiender eller ge täckeld - misslyckas med att ge meningsfullt djup. Systemet, som är inspirerat av klassroller i multiplayer, känns underutnyttjat och inkonsekvent. Cardy konstaterar att även om dessa förmågor kan göra vissa möten enklare, förändrar de inte den övergripande upplevelsen eller tempot.

På en teknisk nivå har Battlefield 6: s kampanj berömts för sin presentation. Cardy erkänner att Frostbite-motorn fortfarande levererar exceptionella bilder och ljuddesign, och citerar "spektakulära explosioner som pepprar skylines" och "skottlossning som susar och skär genom rök och skräp." Han stötte dock på flera tekniska problem, inklusive visuella glitches, textur pop-ins och enstaka problem med träffdetektering.

Sammantaget drar recensionen slutsatsen att Battlefield 6: s kampanj är visuellt fantastisk men narrativt tom och erbjuder en kortlivad och oinspirerad upplevelse.

"Med nio uppdrag och bara fem timmar brinner Battlefield 6: s kampanjflamma inte länge, och den brinner inte särskilt ljus under den tiden heller", skriver Cardy.

Domen återspeglar ett konsekvent tema över hela hans analys: kampanjen levererar skådespel på ytnivå men saknar innovation eller känslor som en gång definierade serien.

Från och med nu är Battlefield 6: s multiplayer fortfarande spelets mittpunkt, medan dess kampanj erkänns som den svagaste komponenten. Med kritiker som betonar dess beroende av föråldrad design och begränsad berättande ambition, står enspelarläget som en tekniskt polerad men kreativt säker återkomst - en påminnelse om hur långt skjutgenren har utvecklats sedan Battlefield senast försökte berätta en historia på egen hand.