Hur Call Of Duty och Battlefield hamnade på samma slagfält 2025

Call of Duty och Battlefield är fortfarande två av de mest kända namnen inom tävlingsinriktade skjutspel, och rivaliteten mellan dem har definierat mycket av genrens riktning under de senaste tjugo åren. I år står de närmare varandra än någonsin, med både Black Ops 7 och Battlefield 6 som är uppbyggda kring samma krigszoner i en nära framtid, liknande matchstrukturer och överlappande idéer om skala och tempo. Förändringen har minskat en klyfta som en gång stod i centrum för deras identiteter. Förändringen är också tillräckligt stor för att 2025 ska kunna ses som det första riktiga "head-to-head"-ögonblicket som serierna har delat på mer än ett decennium, ett ögonblick som formas av gemensamma mål snarare än motsatta filosofier. Resultatet är ett ögonblick värt att undersöka för alla som spårar hur skyttar utvecklas. Och det är där konversationen kring Call of Duty och Battlefield börjar.

Ford James på Polygon förklarar hur nära de två franchiserna nu sitter. Hans granskningstäckning påpekade att varumärkesskillnaderna som en gång skilde båda serierna har tunnats ut med varje generation som går, vilket gör att de jagar efter samma spelare i samma utrymme. Observationen fångar en bredare trend som är synlig i båda spelen: en övergång till hybridformer av krigföring där eldstrider med små lag och fordonsdriven skala nu samexisterar i liknande konfigurationer. Det skiftet är inte kosmetiskt. Det återspeglar hur båda studiorna tänker på det moderna skjutspelet och hur publiken formar de förväntningar som driver designen.

Call of Duty byggde sitt rykte på snäva 6v6-strider över kartor av blygsam storlek. Det bar den identiteten i flera år med endast enstaka experiment i skala. Battlefield levde däremot i andra änden av spektrumet: vidsträckta 32v32-strider fyllda med pansarkolonner, luftmakt och skiftande fronter. Den kontrasten höll i sig tills Modern Warfare 2019 återinförde ett större läge med Ground War, som förde samman sextio plus spelare med hjälp av fordon och breda arenor. I Black Ops 7 har etiketten ändrats, men avsikten kvarstår. Skirmish fyller nu samma utrymme som Ground War ockuperade, även om dess 20v20-lock sitter under sin föregångares storlek. Känslan är dock densamma: bredare vinklar, mer öppen terräng och känslan av att eldstrider tillhör kluster snarare än individer.

Battlefields sida av konvergensen kommer från motsatt håll. Serien bär fortfarande sin storskaliga "All-Out Warfare" -identitet, men Battlefield 6 lägger till infanterifokuserade spellistor som trimmar slagfältet ner till små delar av dessa massiva kartor. Dessa CQB-lägen hotar aldrig den skaldrivna kärnan, men de bildar ändå en avsiktlig bro mot Call of Duty snabbare rytm. De är en eftergift, men också en korrigering efter Battlefield 2042: s svåra lansering. Studion använde det fyraåriga gapet för att återuppbygga förtroendet och strama åt vad spelarna förväntar sig av Battlefield. Den smidigare lanseringen av Battlefield 6 visar det tillvägagångssättet i tydlig detalj. Portals närvaro stärker det ytterligare genom att ge spelarna ett utlopp för mer specifika regler och experiment som hindrar ekosystemet från att bli gammalt.

Sett sida vid sida uppväger likheterna nu kontrasterna i multiplayer. Båda spelen delar sin identitet mellan snabba, fokuserade eldstrider och öppna ytor fyllda med fordon. Båda förlitar sig på en blandning av kortdistanspress och långdistansundertryckning. Båda upptar samma takt, även om Call of Duty upprätthåller en renare, skarpare pistolkänsla medan Battlefield bygger sin identitet kring en tyngre, mer jordad rörelse. Den enda funktionen som fortfarande skapar separation är förstörelse. Battlefields förmåga att riva ner skydd, slå hål genom väggar och platta hela fästningar förblir oöverträffad. Det ger serien en fysisk kant som skiftar matcher på sätt som Call of Duty inte kan reproducera. Den skillnaden förblir äkta, men dess inflytande är begränsat till ögonblick snarare än den bredare formen av spel.

Kampanjerna visar en annan uppsättning utmaningar, varken smickrande. Black Ops 7 överger det som gav Black Ops 6 sin styrka som en singleplayer-upplevelse. Det ersätter definierade uppdrag och en sammanhängande båge med en co-op-struktur som accepterar solospel men aldrig omfamnar det. Det finns inte mycket som binder samman berättelsen utöver en stadig rad eskalerande eldstrider. En och annan bossfight ger ett kort utbrott av personlighet, men kampanjen landar utan vikt eller syfte. Till och med det gamla incitamentet - att låsa upp Endgame - finns inte längre, eftersom läget öppnas för alla från början.

Battlefield 6 vinner en poäng genom att erbjuda en traditionell singleplayer-väg, men den bär sina egna problem. Kampanjen kämpar för att bygga den känslomässiga vikt som den strävar efter, introducerar karaktärer med nästan ingen grund och behandlar deras öden som avgörande vändningar. Berättelsen rör sig från en extrem bakgrund till en annan med lite bindväv, nästan som en turné som sys ihop för skådespel snarare än sammanhållning. Förvånansvärt nog undviker man också flygstrider helt och hållet, trots att Battlefield-kampanjerna har levererat några av sina bästa uppdrag i luften. Resultatet är användbart men tunt, mer av en följeslagare till multiplayer än en berättande pelare.

Utanför de två huvudlägena följer båda serierna sina vanliga extrafunktioner. Black Ops 7 lutar sig på Zombies och Endgame. Zombies är fortfarande det mest pålitliga draget för långvariga fans och erbjuder en större karta, detaljerade påskäggskedjor och den typ av vapen och tempo som håller läget upprätt även när kampanjen vacklar. Endgame blandar element från Battle Royale och tidigare extraktionsliknande lägen och viker dem i en öppen miljö prickad med mål och fientliga fickor. Det passar Call of Duty's mångsidighet, men dess konkurrens är stark, och läget står inför ett trångt fält med liknande idéer förfinade av andra studior.

Battlefields extrafunktion sitter i Portal, som fortsätter att fungera som ett skapande verktyg och experimentnav. Det kan inte replikera poleringen av Call of Duty's Zombies, men det ger spelarna utrymme att bygga lägen som förlänger spelets livslängd utöver standardrotationen. Portal har börjat plocka upp dragkraft efter att Battlefield 6: s smidigare lansering återupprättade förtroendet, och det kommer sannolikt att förbli det lim som håller spelet tillsammans genom åren tills EA beslutar om en uppföljare.

Den bredare bilden handlar inte längre om kontrast. Call of Duty och Battlefield rör sig nu längs parallella linjer snarare än divergerande. Battlefield 6 känns förnyat eftersom serien behövde en nystart efter 2042:s problem. Black Ops 7, som anländer bara ett år efter Black Ops 6, sitter i en stramare cykel som lämnar mindre utrymme för att bryta vanor. Ändå fungerar båda spelen tillräckligt bra för att upprätthålla sina respektive samhällen. För första gången på länge säger valet av det ena framför det andra mer om personliga preferenser än om designfilosofi.

Battlefield 6 har redan sålt i 6,5 miljoner exemplar under de första dagarna, enligt Alinea Analytics. Den snabba klättringen placerar det före nio tidigare poster och signalerar en kraftig kommersiell återhämtning för serien efter år av ojämna utgåvor.