Eriksholm: Den stulna drömmen har "Iffy Story" men det kan fånga dig, säger Eurogamer

Eriksholm: The Stolen Dream är ett smygande taktikspel som blandar pusselliknande möten med snygg presentation, som levererar ett genomgående tillfredsställande gameplay men som vacklar i berättelsens driv och final. Spelet är givande från ögonblick till ögonblick, varje uppdrag känns handgjort och staden i sig är en visuell njutning. Men när eftertexterna rullar lämnar berättelsen få känslomässiga spår, vilket hindrar det från att vara riktigt bra.

Genren för smygande taktikspel har letat efter sin nästa höjdare sedan Mimimi Games, skaparna av Shadow Tactics, Desperados 3 och Shadow Gambit, lade ner. River End Games - en studio av veteraner med krediter som sträcker sig från Unraveled 2 till Battlefield - har gått upp med Eriksholm: Den stulna drömmen. Enligt Eurogamers recension syftar det till en avsiktlig, avskalad strategi som fokuserar på grundläggande stealth-grunder.

En stramare, mer fokuserad Stealth-upplevelse

Du börjar spelet som Hanna, den smidiga och resursstarka huvudpersonen, som navigerar i sitt grannskap medan du undviker en tung polisnärvaro. Det finns ingen omedelbar tillgång till vapen eller flashiga prylar; de tidiga stadierna handlar om att lära sig rytmen med skydd, skuggor och distraktioner. Spänningen kommer från timing och observation snarare än brutalt våld.

Offensiva verktyg dyker upp långsamt. Du kanske får förmågan att kasta stenar för att locka till dig vakter eller använda en slagpil i mellanområdet för att bedöva. Senare kan Sebastian, den fysiskt imponerande medlemmen i besättningen, strypa fiender och simma över vattenhinder vilket gör honom unikt lämpad för vissa kartor. Alva, den tredje spelbara karaktären, kan klättra i stuprör och korsa vertikala rutter som andra inte kan.

Dessa förmågor är inte revolutionerande var för sig - de är bekanta för alla som har spelat smygande taktik tidigare. Det som gör dem engagerande är hur River End Games sprider dem över tre karaktärer och sedan utformar uppdrag kring att växla mellan dem i rätt sekvens. Du spelar i huvudsak ett co-op stealth-spel solo och kontrollerar varje operativ i tur och ordning för att dra igång flerstegsplaner.

Pussel i första hand, sandlåda i andra hand

Det är viktigt att förstå vad Eriksholm inte är. Det här är inte en friformig sandlåda där du kan blanda förmågor som du vill. Spelet bestämmer vilka karaktärer och färdigheter som är tillgängliga i varje uppdrag, och under en stor del av kampanjen har du inte hela laget tillsammans.

Den strukturen avslöjar dess sanna natur: Eriksholm är närmare ett pusselspel än en öppen smygsimulering. Varje möte är uppbyggt med en "korrekt" lösning i åtanke. Vakt A måste tas ner före vakt C, men först efter att du har distraherat vakt B, och bara när miljöfaror är placerade precis så.

Vissa spelare kanske tycker att det är begränsande. Men för dem som tycker om att läsa vaktpatruller, notera täckningsplacering och räkna ut timing är det djupt tillfredsställande. Spelets svårighetsgrad känns finjusterad - tillräckligt utmanande för att hålla dig på tårna utan att bli frustrerande. Försök och misstag spelar en roll, men framgång kommer ofta från noggrann observation.

När alla tre karaktärerna arbetar synkroniserat kan du göra upp intrikata planer där varje drag flyter in i nästa och ger en känsla av orkestrerad precision. Det är en liten kick varje gång en riskabel sekvens utspelar sig exakt som planerat.

En stad värd att smyga sig igenom

Miljön är en av Eriksholms största styrkor. Den fiktiva staden, som är inspirerad av det tidiga 1900-talets Skandinavien, lånar arkitektoniska och atmosfäriska ledtrådar från norra Frankrike, Storbritannien och Skottlands karga kustlinjer. Resultatet är en värld som känns jordad men ändå distinkt.

Du kommer att smyga genom smala gränder upplysta av gaslampor, väva genom röriga hamnar och kåkstäder och infiltrera medeltida fästningar som uppgraderats med teknik från första världskriget. Mossbeklädda vikar och industrigårdar ger variation, och varje utrymme är fyllt med trovärdiga miljödetaljer.

Kameran är tillbakadragen, vilket döljer budgetbegränsningar, men den konstnärliga utformningen kompenserar för det. Nivåerna är utformade för att se levande ut, med väderbitna texturer och röran som antyder en värld bortom ditt uppdrag.

Bildsekvenser, även om de är sällsynta, är en visuell höjdpunkt. Förrenderade sekvenser har uttrycksfull ansiktsanimation och subtila föreställningar som kommunicerar känslor - tvekan, beslutsamhet, dold rädsla - utan att stava ut dem. Det märks att dessa var dyra att producera, men de används sparsamt, möjligen för att säkerställa att de förblir effektfulla.

Där berättelsen faller kort

Handlingen i sig är användbar men saknar vikt. Det flyttar dig från en miljö till nästa, men det genererar inte mycket brådskande eller känslomässigt drag. Den centrala antagonistens motivation förblir tunt skissad, vilket gör det svårare att investera i de övergripande insatserna.

Spelet lämnar några luckor för spelare att fylla, vilket kan fungera bra när det finns rik lore eller spännande mysterier. Här känns det mer som saknad bindväv än avsiktlig tvetydighet. Konspirationstråden finns där, men den stöds inte av tillräckligt med detaljer för att du ska bry dig djupt om att avslöja den.

Med det sagt finns det fickor med stark karaktärsskrivning. Alva, till exempel, är en övertygande figur - en gatusmart operatör som driver sitt eget territorium med ett nätverk av unga tjuvar. Hon balanserar hänsynslös pragmatism med glimtar av modersinstinkt, vilket skapar en spänning som känns verklig. Om Eriksholm någonsin får en uppföljare skulle hon lätt kunna bära den.

Skribenten briljerar också i tillfälliga ögonblick: hörda argument mellan par, smågnabb bland vakterna, en underhandling om en otrogen make. Dessa detaljer gör att världen känns levande och ibland injicerar humor i annars spända uppdrag.

Uppsättningar som levererar

Även om slutet är underväldigande innehåller resan dit minnesvärda sekvenser. Du kanske befinner dig smygande genom en häcklabyrint patrullerad av vakter, trådar genom skiftande siktlinjer samtidigt som du samordnar flera karaktärer. Ett annat uppdrag placerar dig mitt i en strid, där du väver mellan kombattanter för att tyst ta bort viktiga mål utan att bli märkt.

Miljöns variation spelar en stor roll. Vissa områden uppmuntrar till vertikal rörelse, andra betonar vattenvägar eller trånga, labyrintliknande korridorer. Designen gör att du hela tiden måste anpassa dig, och de bästa uppdragen belönar dig med ögonblick där alla verktyg och färdigheter samverkar på ett sömlöst sätt.

Det avslutande problemet

Efter all den noggranna uppbyggnaden landar finalen med en duns. Istället för ett spelbart klimax - en sista infiltration med höga insatser eller en desperat flykt - övergår det till en icke-interaktiv mellansekvens. Det finns inget slutuppdrag som testar din behärskning av mekaniken eller knyter ihop karaktärernas bågar.

Denna abrupthet gör att spelet känns som om det slutar mitt i steget. Med tanke på kvaliteten på smygsekvenserna tidigare är det en missad möjlighet att lämna spelare med ett verkligt framträdande ögonblick.

En delad dom

Eriksholm: The Stolen Dream är ett spel med kontraster. Å ena sidan är dess nivådesign, mekanik och visuella presentation genomgående starka. Det respekterar din intelligens och ber dig att observera, planera och utföra med precision. Tillfredsställelsen av en väl genomförd plan blir aldrig över.

Å andra sidan saknar berättelsen krokar och insatser för att helt bära dig igenom, och slutet känns ofullständigt. Karaktärerna har potential, men bara glimtar av den förverkligas.

För spelare som värdesätter spelet i första hand är det här ändå en polerad och givande upplevelse. Smyggenren gynnas av att ha fler titlar som denna - fokuserade, skicklighetsdrivna och villiga att förbinda sig till en specifik designfilosofi snarare än att jaga total frihet.

I slutändan kanske Eriksholm inte når samma höjder som genrens bästa, men det är ett värdigt tillskott för fans som vill ha spännande, smart konstruerade smygpussel i en rikt föreställd värld. Om du kan förlåta bristen på narrativ slagkraft kommer du att hitta mycket att njuta av i skuggorna på dess gator.