Where Winds Meet Review: En omfattande titt

Where Winds Meet Review väger tyngre än titeln antyder, eftersom spelet som beskrivs försöker sammanfoga skådespel, tradition och teknisk densitet i en enda bildruta. Resultatet är en värld av svepande landskap och luftburna kampsportskonster som ofta motsäger maskineriet under den. Spänningen mellan vad spelet vill vara och vad det ber spelarna att hantera formar upplevelsen långt innan berättelsen når sitt abrupta slut.

I det andra stycket måste källan till denna bedömning vara tydlig: den tar sin utgångspunkt i Jarrett Greens recension på IGN, som ger det mest direkta måttet på vad som fungerar, vad som vacklar och varför spelets struktur ofta anstränger sig under sin ambition. Hans text kartlägger kontraster mellan energi och vikt, fluiditet och hinder, och dessa kontraster ekar genom varje lager av upplevelsen.

"Ögonblick som skulle kunna vara rörande kan undermineras av att röster plötsligt tystnar." - Jarrett Green

Spelet börjar med självförtroende. Dess tolkning av 900-talets Kina rullar ut som en bred scen där stridslystna klaner manövrerar för kontroll genom krigföring, allianser och politisk fingerfärdighet. Spelarens roll verkar enkel till en början: en vandrare från en vinmakares hushåll kliver in i en värld som är orolig av oro, styrd av nyfikenhet och hunger efter syfte. Denna öppning skapar en känsla av fart, buren av frodiga sevärdheter och en omedelbar inbjudan att ströva omkring. Men när berättelsen vidgas syns sömmarna. Dialogerna snubblar under lösa fraser, besvärliga upprepningar och abrupta tonskiftningar. Långa sträckor av berättelsen framskrider genom scener som känns ofullständiga, inte på grund av vad de avslöjar utan på grund av de avbrott som skuggar dem.

Tekniska problem gör att dessa avbrott blir ett återkommande mönster. Ljudet försvinner utan förvarning, vilket gör att rollfigurerna säger repliker som spelaren inte kan höra. Undertexterna är inte i linje med de ord som bryter igenom. En konfrontation i ett sent skede, där två rivaler förenar sina krafter i ett avgörande ställningstagande, förlorar sin angelägenhet när deras röster helt enkelt försvinner mitt i utbytet. En förklädnadssekvens som är avsedd att framkalla en teatralisk förändring misslyckas visuellt när karaktärsmodellen aldrig förändras. Premissen ber spelaren att lita på fiktionen, men presentationen fortsätter att lossa på det förtroendet allteftersom timmarna går. Inte ens kampanjens längd - två kapitel som sträcker sig över trettio eller fler timmar - kan förankra resan fullt ut eftersom slutet lämnar protagonistens bana suspenderad snarare än formad.

Sidoberättelser erbjuder mer frihet. Många av dessa berättelser har skarpare linjer och mer minnesvärda rytmer. En berättelse om att hjälpa spöken att bearbeta traumat efter att deras samhälle kollapsat introducerar en grad av känslomässig detaljrikedom som saknas i den centrala berättelsen. En annan, som handlar om en grupp kampsportselever som genomför en ritual som balanserar mellan disciplin och slapstick, visar hur humor och spontanitet blåser liv i miljön. Dessa ögonblick uppstår utan att behöva tjäna en större struktur, och i sin löshet finner de utrymme för överraskningar. Ändå är de föremål för samma ojämna tekniska fotfäste som huvudbanan. Den instabiliteten begränsar hur länge deras styrkor håller.

Combat sticker ut som något som byggts med noggranna lager. Spelet utnyttjar Wuxias löfte om rörelse - vägglöpning, luftsteg, frenetiska utväxlingar - men tempot är lägre med långsammare taktiska krav. Var och en av de sju vapentyperna har en distinkt roll, med förgrenade stilar som ändrar deras rörelser och interaktioner. Kombinationer spelar roll. En kombination av spjut och glaive, byggd för tankning, får rytm genom tidsinställda övergångar, försvarsboffar och förmågaskedjor som utlöser förbättrade effekter. Att växla mellan orelaterade klasser stör den rytmen, vilket driver de flesta spelare mot specialiserade parningar snarare än experiment.

Svårigheten att utöka arsenalen förstärker den impulsen. Nya vapen dyker upp sällan, och när de gör det saknar de ofta medföljande stilrullar som krävs för att hantera dem. En spelare kan plocka upp ett paraply eller en reppil tidigt i kampanjen bara för att spendera timmar utan något sätt att använda det. Även när en stil dyker upp kommer vapnet sannolikt att ligga långt bakom den aktuella nivåkurvan och kräva resursinvesteringar bara för att göra det livskraftigt. Denna barriär omformar upptäckten till en skyldighet, vilket gör att handlingen att testa något nytt känns mer som administrativt arbete än en chans att utforska.

"Ability chaining och buff management gör att striderna känns mycket mer som ett MMO än ett actionspel." - Jarrett Green

MMO-jämförelsen blir tydlig i utökade möten. Vanliga fiender faller in i igenkännligt skiktade roller. Vissa läker, andra buffrar, vissa pressar från avstånd, och spelaren måste prioritera därefter. Att attackera utan uppmärksamhet på försvaret tappar snabbt uthållighet. Parering blir den centrala mekanismen för att öppna en motståndares vakt, och att behärska sin timing förändrar takten i större skärmytslingar. Det valfria auto-parry-systemet erbjuder ett skyddsnät, som förbrukar en regenererande insiktsresurs för att avbryta vad som annars skulle vara straffande träffar. Det systemet mildrar svårighetsspikar utan att ta bort spänningen helt, och för många spelare kan det vara det mest praktiska sättet att hantera spelets eskalering.

Boss-strider sitter ojämnt inom den upptrappningen. Många av dem känns som starkare varianter av fiender som man redan stött på, med djupare hälsopooler och kraftfullare attacker. Andra bryter mot denna mall genom ovanlig iscensättning eller teatraliska utsmyckningar, även om även dessa scenerier varierar i styrka. En drakdansstrid som iscensätts över balkar och fyrverkerier levererar spektakel, medan en senare boss som nickar mot ett berömt möte från Sekiro landar med mindre precision. Rytmen i dessa möten skiftar mellan inspiration och rutin, utan att lämna något konsekvent mönster.

Utforskning hjälper till att lindra tyngden i striderna. Världens yta innehåller ett urval av oväntade interaktioner, inklusive den nu omtalade tai chi-övande björnen som exemplifierar spelets konstigare instinkter. Det ögonblicket tjänar ett syfte bortom charm. Genom att observera björnen genom ett tidsbaserat minispel låser spelarna upp en mystisk konst som gör att de kan manipulera vind, slå på avstånd eller avväpna sköldförsedda motståndare. De starkaste exemplen på utforskning i spelet fungerar precis på det här sättet: en nyfiken syn leder till ett meningsfullt verktyg som återkopplas till strid eller traversering. De här upptäckterna ger världen en direkt, taktil koppling till systemen under den.

"Jag blev regelbundet överraskad av saker jag snubblade över, som en björn som gjorde tai chi." - Jarrett Green

Dessa höjdpunkter står i kontrast till den volym av fyllnadsmaterial som omger dem. Världen innehåller jobb som är rotade i smarta idéer, till exempel ett medicinskt minispel som ramar in behandlingen som ett turstyrt utbyte. Men dessa koncept plattas snabbt ut och erbjuder liten utveckling när spelaren går vidare. De mer vanliga aktiviteterna - fiske, hantverk, dueller, sökningar - följer väl upptrampade stigar med få variationer. Trots det ständiga inflödet av belöningar spelar det mesta av det som kommer in i inventeringen en minimal roll för att forma upplevelsen. Förbrukningsvaror utlöses automatiskt. Föremål för hantverk staplas på hög. Spelarens huvudsakliga relation till utrustning handlar om att se ett övergripande kraftnummer stiga snarare än att väga olika fördelar.

Utrustningshanteringen förvärrar denna känsla. Varje föremål ger stegvisa bonusar, set-synergier och uppgraderingsvägar som sträcker sig djupt in i textfyllda menyer. Uppgraderingar på slot-nivå lägger till ytterligare ett lager av mikro-progression, följt av ytterligare utrustningsuppsättningar utformade för att stapla små statistiska boostar. Mycket få av dessa justeringar uttrycker sig meningsfullt i spel från ögonblick till ögonblick. Närvaron av en enda knapp som automatiskt fördelar resurser över varje tillgänglig uppgraderingsram erkänner tyst hur överdrivna dessa system har blivit. Det är lättare att låta spelet bestämma än att engagera sig i den labyrint som det har byggt.

Progressionsgrindarna stramas åt ytterligare genom Breakthrough Tests, som stoppar nivåhöjningen tills spelaren besegrar tidsinställda vågor av fiender. Varje seger höjer inte bara karaktärens nivåtak utan också styrkan hos alla fiender i världen. Medan de tidiga testerna går snabbt, kräver de senare upprepade försök eftersom skadetrösklarna blir hårdare. Huvudberättelsen blir så småningom knuten till dessa tester, vilket tvingar spelare att mala erfarenhet helt enkelt för att låsa upp åtkomst. Realtidsväntetider som införs genom dagliga serveråterställningar lägger till ytterligare ett lager av friktion, vilket ger intrycket att spelet upprätthåller takten artificiellt.

"Att hoppa genom ringar för att utvecklas bara för att få höra att jag rör mig för fort är löjligt." - Jarrett Green

Traversal fluktuerar mellan fluiditet och nedbrytning. Möjligheten att klättra över väggar, trippelhoppa över luckor och glida över bergskammar ger energi åt långa resor. Ändå avaktiveras dessa mekaniker ibland utan varning, vilket kräver en fullständig omstart av klienten för att återställa dem. När detta händer blir vissa kistor och miljöpussel oåtkomliga tills sessionen återställs. Problemet härrör inte från komplexitet så mycket som instabilitet, och det tränger sig in med oregelbundna intervaller.

Gränssnittsprestanda lägger till ännu mer drag. Menyer laddas långsamt och svarar mindre tillförlitligt när sessionen fortsätter. Navigering genom undermenyer för att hitta objektbeskrivningar eller hitta material leder ofta till tomma sidor eller brutna länkar. Dessa avbrott urholkar den känsla av upptäckande som världen arbetar för att ge. Spelets bredd blir en börda när varje försök att hantera progression eller utrustning kräver att man vadar genom lager av förseningar.

Co-op finns, även om få spelare stötte på stabil matchmaking före lanseringen. AI-kompanjoner fyller luckor under stora händelser och utför nödvändiga steg med mekanisk effektivitet men utan den samordning som mänskliga grupper tillhandahåller. Deras hållbarhet gör det möjligt för möten att utvecklas, men det tar också bort spänningen från bossstrider i flera faser. Belöningarna är fortfarande uppnåeliga, men den bredare designen förutser tydligt en befolkning som inte var närvarande under tidig åtkomst.

Where Winds Meet befinner sig i ett utrymme som definieras av ambition och obalans. Det bygger på Wuxia-traditionen med uppriktighet och bygger en värld av rörelse, mysticism och politisk upplösning. Det introducerar smarta idéer - mystiska konster, taktiska rotationer, framväxande möten - som visar hur mycket tanke som gick in i dess grund. Men varje stark idé står vid sidan av ett system som sträcker sig för långt, kräver för mycket administrativ uppmärksamhet eller misslyckas med att fungera på ett tillförlitligt sätt.

Greens genomgång isolerar dessa motsägelser utan att överdriva dem. Hans redogörelse speglar ett spel som sträcker sig i många riktningar samtidigt, som skapar ögonblick av elegans samtidigt som det drar en tyngd av strukturellt överflöd bakom sig. Kontrasten mellan den fantasifulla nyfikenheten och det operativa slit som krävs för att upprätthålla den definierar det slutliga intrycket.

Världen inbjuder till vandring men sätter upp grindar som saktar ner tempot. Striderna belönar precision men begränsar experimenterandet. Berättelsen bär anteckningarna från Wuxia-drama men förlorar tydlighet när tekniska problem avbryter dess flöde. Allt detta skapar en upplevelse som känns både expansiv och begränsad.

Ändå förblir försöket allvarligt. Where Winds Meet strävar efter något skiktat: en fusion av utforskning av öppna världar, taktisk action, rituell nyfikenhet och världsbyggande som genomsyras av mytisk tradition. Resultatet förenar inte dessa ambitioner, men det avslöjar en studio som sträcker sig bortom etablerade gränser och är villig att vika ihop olika mekaniker även när ramverket är ansträngt.

Spelet visar sina starkaste egenskaper när det tar ett steg tillbaka, låter världen andas och låter spelarna följa oväntade vägar. Det blir ansträngande när det insisterar på system som överskuggar den friheten. Mellan dessa poler ligger en värld med obestridlig personlighet, formad av hantverk, förstörd av volym och buren av ögonblick som dröjer sig kvar även när strukturen runt dem spricker.

Kolla in Where Winds Meet på Steam.