A High On Life 2 Recension

High On Life 2 börjar nästan omedelbart där det första spelet avslutades. En otroligt snabb introduktion sammanfattar tidigare händelser för att föra spelarna tillbaka in i handlingen. Du är positionerad som en oseriös lönnmördare, som nu arbetar utanför lagen. Ditt huvudmål innebär att jaga en lista med mål för att avveckla en organisation, men den här gången är fienden inte en drogkartell. Istället är skurken ett läkemedelsföretag. Denna förändring ger ett nytt sammanhang för kampanjens sträng av uppdrag. Upplägget känns bekant, nästan identiskt med originalspelets struktur, men övergången till att spela en illegal dödsagent ger ett nytt perspektiv på den cirka 10 timmar långa kampanjen.

Berättelsen som byggs upp kring dessa uppdrag håller dock inte lika starkt som förutsättningen. Berättelsen känns slarvig, med flera stora avslöjanden som misslyckas med att göra intryck. Det finns ett överraskande beroende av monologer för att förklara karaktärsmotivationer och ny teknik. Ofta berättar man information direkt för spelaren istället för att visa den genom handling eller miljö, ett märkligt val för en serie som brukar prioritera ett bekymmersfritt och coolt tillvägagångssätt framför detaljerade detaljer. Handlingen rör sig i snabb takt, vilket gör att saker och ting inte stagnerar, och ett konstant flöde av fåniga gags säkerställer att upplevelsen förblir oförutsägbar, även när den centrala berättelsen blir rörig och invecklad.

Upplevelsen påminner om en rollspelskampanj på ett bord som har pågått för länge, där spelledaren verkar vrida och vända på berättelsen för att nå en specifik, planerad utdelning, men ofta missar det avsedda målet. Trots de berättartekniska bristerna hindrar dynamik och humor berättelsen från att bli en betydande börda.

Skämt och allmänna dumheter är en viktig del av upplevelsen, precis som i det första spelet. Det finns många genuint roliga ögonblick. En minnesvärd höjdpunkt är en strid mot en otroligt irriterande boss som teleporterar sig in i spelets menyer och börjar ändra inställningarna. Ett annat uppdrag avslutas inte med en eldstrid, utan med ett mordmysterium som kräver att man samlar ledtrådar och förhör vittnen. Den lågmälda humorn har också sina stunder, som till exempel ett sidouppdrag som går ut på att hjälpa någon att hitta ett brotroll. Den här uppföljaren är som mest effektiv och underhållande när den experimenterar med den här typen av konstiga och kreativa idéer. När dessa unika segment lyckas skapar de en upplevelse som inte liknar något annat. Jag hade som roligast när spelet testade nya saker.

Humor är dock inte alltid framgångsrikt. Skämten faller platt lite för ofta i den här uppföljaren, och dessa misslyckade försök är svåra att ignorera. Det är i sig svårare att skapa lyckade skämt i en värld som redan har utforskats grundligt. Det nya med ett universum med kännande, talande pistoler har minskat, och många av de roliga ögonblick som kunde härledas från det surrealistiska konceptet förverkligades redan i det första spelet. Vissa skämt i uppföljaren är bokstavliga upprepningar av skämt från originalet. De minst roliga stunderna var när jag fick gå igenom gamla bitar på nytt eller lyssna på dialog som helt enkelt lade till några svordomar till en mening istället för att leverera en riktig punchline.

Talande vapenkompisar var stjärnorna i det första spelet, och detta gäller även för uppföljaren. Jag träffade en nedgången pistol som heter Travis, och hans karaktärsbåge, som innebär att återförenas med sin främmande fru, fungerar som en smart introduktion för det första dubbelviftade vapnet när hon ansluter sig till arsenalen. Deras ständiga tillgivenhet kan dock vara lite för mycket. Alla de fyra nya vapenkompisarna är utmärkta tillskott och var och en erbjuder användbara förmågor för både strid och pussellösningsscenarier. Sheath har till exempel en "trick hole"-attack med harpun som kan spetsa fiender under strider och användas för att skapa ziplines för plattformsspel. De flesta av de ursprungliga gatlianerna återvänder också, inklusive det grodliknande hagelgeväret Gus. Tyvärr har ett bredare utbud av vapen inte gjort mycket för att förbättra det slarviga och alltför förenklade skjutspelet. Faktum är att det känns en aning sämre den här gången. Vissa nya vapen är ganska skarpa, särskilt Sheaths burst-fire, som påminner om stridsgeväret från Halo. Men med så många fiender och projektiler på skärmen samtidigt lutar striderna kraftigt mot kaos.

Strider äger ofta rum i klaustrofobiska rum med udda geometri som fiender fastnar bakom, och vapnets noggrannhet är inkonsekvent. För ett spel som fokuserar på överdrivet nonsens är detta vanligtvis acceptabelt, men det blir frustrerande när en död känns oförtjänt eller en kamp drar ut på tiden för länge. Fiendevariationen är mestadels anständig, med en stadig introduktion av nya varelser att spränga isär, från flygande robotar till skelett. Ändå bör alla som letar efter en polerad förstapersonsskytt med sammanhängande skottstrider leta någon annanstans.

Rörlighet är den mest betydelsefulla och intressanta förändringen i High On Life 2. En skateboard tillhandahålls i öppningsminuterna och fungerar som ett primärt transportsätt under hela äventyret. De flesta möten antingen uppmuntrar eller direkt kräver slipning på skenor, ridning på väggar och svävar genom luften. För att resa mellan platser eller navigera plattformssektioner är detta system fantastiskt. En överraskande mängd tid spenderas på att rulla runt på ett sätt som liknar ett professionellt skateboardspel. Jag kan inte föreställa mig att återvända till den relativa trögheten att springa till fots. I strid är skateboardens inflytande mindre positivt.

Spelare förväntas till synes aldrig sluta röra sig när de slåss mot horder av utomjordingar, vilket gör de redan kaotiska mötena ännu mer bullriga och svårlästa. Många strider sker i öppna områden med fler fiender än vad som kan spåras på en gång. Att stå stilla är inte ett genomförbart alternativ på grund av bristen på skydd, så överlevnad beror på att ta skott på fiender medan du hoppar mellan olika miljöelement för att bibehålla hastigheten. Denna jonglering, i kombination med hala vapen, teleporterande fiender och bisarra fiender som ofta är svåra att ens identifiera, resulterar i en absolut röra av pixlar på skärmen.

Det verkar också kämpa ur en teknisk synvinkel. Jag såg ofta framerate-dippar, varav några fick min skärm att frysa i flera sekunder. Framstegshindrande buggar inträffade också, vilket krävde en omladdning från den sista kontrollpunkten för att fortsätta. Utvecklaren Squanch Games inkluderade "olika prestandaproblem över hela spelet" på en lista över kända problem med granskningsbyggnaden, med ett löfte om att de skulle behandlas av en patch. Hur omfattande dessa korrigeringar kommer att vara förblir ospecificerade, och enligt min erfarenhet löser en patch från dag ett sällan prestandaproblem av denna storlek.

Inget av problemen var spelbrytande utöver att det krävdes en enkel återställning, men deras konsistens och svårighetsgrad är en anledning till oro.

High On Life 2 är en rolig uppföljare som bygger vidare på originalets bästa idéer, inklusive dess absurda bosstrider och charmiga talande pistoler, samtidigt som det introducerar några snygga nya koncept som skateboardmekaniken. Tyvärr tar det också ett steg bakåt på flera områden, till exempel den underväldigande berättelsen, det ännu slarvigare skjutspelet och den grova tekniska prestandan. Det var ett välkommet tillfälle att återvända till den här fåniga, fullständigt oanständiga världen med stötande varelser och respektlösa antihjältar. Men som ett skämt som har hörts flera gånger förut landar det här andra försöket inte riktigt lika bra som originalet.