En PC-spelares Death Stranding 2-granskning, från sidlinjen

Jag spelade Death Stranding DIRECTOR'S CUT på PC nästan två år efter den ursprungliga konsollanseringen. Och jag älskade det. Allt från hur BT:er tornade upp sig över den chiral-dränkta världen, till den mekaniska dansen med balans och last, till de lugna stunderna när vinden krusade sig genom spökstäder - det var en stark upplevelse. Det kändes som ett spel gjort för ensamhet och målmedvetenhet. Så när jag insåg att Death Stranding 2: On The Beach skulle lanseras exklusivt på PS5 visste jag att jag inte skulle få spela det inom en snar framtid, men jag kunde ändå förstå det.

Under den senaste veckan har jag gått ner i kaninhålet i varje större recension, kommentarstråd, teknisk uppdelning och tidiga åtkomstintryck för att sammanställa vad den här uppföljaren egentligen handlar om. Det här är inte bara en reaktion på siffror - det är mitt försök att spåra hur Kojima Productions har utvecklats från en splittrande debut till något ännu mer vågat. Om Death Stranding 1 handlade om att återknyta kontakten verkar det här handla om att försonas - med det förflutna, med våld och med vad det innebär att försöka igen.

Vad som har förändrats - och vad som inte har förändrats

Konsensus i recensionerna är tydlig: det här är en mer polerad, mer ambitiös och ofta mer känslomässig version av originalet. Kärnan finns kvar. Att ta sig fram är fortfarande avsiktligt. Leveranser kräver fortfarande tålamod. Men rörelsen är mer flytande, stridsalternativen är mer utvecklade och insatserna känns mer narrativt intensiva.

Många recensenter påpekade den nästan omedelbara laddningen på PS5 - så sömlös att det känns som science fiction. Visuellt är det inte bara mer detaljerat utan också mer levande. Väderförändringar är inte bara kosmetiska; de påverkar rutter och farlighetsnivåer. Fordon känns mer väsentliga. Och miljöerna - från Australien till Mexiko - är inte bara stora, de är skiktade och vertikala på nya sätt. Du kopplar inte bara upp dig mot världen. Du kryper genom dess minne.

Ändå var det inte alla som gillade den nya inriktningen. Vissa tyckte att den lutade sig för mycket mot spektakel och mildrade den ensamhet och desperation som gav originalet dess bett. Där DS1 ofta fick mig att känna mig helt ensam, menar kritikerna att den här uppföljaren omger Sam med mer dialog, mer ljud och fler system. Det är inte en dålig sak - bara annorlunda.

Vad jag märkte i recensionerna (och saknade från det första spelet)

Skrivandet verkar fortfarande djupt Kojima. Rörigt, spirituellt, överförklarat och ändå på något sätt otroligt mänskligt. Enligt vad jag har läst är temana tyngre den här gången: automatisering, klimatångest, rädslan för AI och motsättningen mellan anslutning och kontroll. Allt det där stämmer. Det var frön redan i det första spelet. Nu blommar de.

Men en sak som jag såg upprepade gånger - särskilt i längre recensioner - var tanken att spelet ibland sprider sig för tunt. Vissa uppdrag går i bekanta mönster. Vissa karaktärer blir för långvariga. En kritiker kallade det för en knut av idéer. En annan sa att det är som om Kojima ville göra fem spel i ett. Det spårar också. Till och med i DS1 kunde man se honom balansera flera metaforer som tallrikar på pinnar.

Ändå kände folk saker. Det är det som sticker ut mest. Förhandsvisningarna och recensionerna talar om djupa känslor, inte bara i mellansekvenser utan i små val. Vem hjälper du? Vad du lämnar bakom dig. Det är samma designfilosofi som fick mig att lämna stegar till främlingar i originalet. Och det får mig att tro att jag kommer att älska DS2 också, när det äntligen landar på PC.

En framstående recension beskrev Death Stranding 2 som ett spel om sorg och arv - fortfarande konstigt, fortfarande filosofiskt, men mer exakt i hur det hanterar mänskliga känslor. Den recensenten drog sig inte för att påpeka problem med tempot, men fokus låg på spelets berättartekniska styrka. Den beskrivs som teatralisk, metaforladdad och ibland överseende - men värd det. Jag tror på det. Kojimas spel är sällan rena. Men de är sammanhängande, på ett rörigt sätt.

Metakritik

Spelets Metascore ligger på låga 90-talet och de flesta större publikationer gav det strålande betyg.

IGN Brasil (100):

De kallade det mer dynamiskt och intensivt än det första, med starkt Metal Gear-DNA i striderna och en intrig som kritiserar sociala medier, företag och artificiell intelligens, samtidigt som det är grundat i teman som kärlek, familj och depression.

Radio Times (100):

De kallade det "en avhandling om mänsklighetens natur" och "en upplevelse jag aldrig kommer att glömma". Det är den typen av beröm som Kojima lever för.

VGC (100):

Beskrev det som ett av Kojimas bästa någonsin. Större variation i spelet, bättre karaktärer och en starkare värld.

PC Games (80):

Berömde grafiken och de smarta tilläggen men varnade för att fans av det första spelet kommer att uppskatta det mest. Den som inte övertygades av DS1 kommer inte att hitta en lätt väg vidare här.

GameSpot (70):

Sa att uppföljaren saknar den narrativa tydligheten i det första och jonglerar med för många idéer. Men erkände dess ambition och relevans i teman som klimatförändringar, vapenvåld och institutionellt sammanbrott.

IGN Frankrike (60):

Tyckte att Kojima tappade den skärpa som gjorde DS1 oförglömligt och valde tillgänglighet framför intensitet. De kallade det vackert men för enkelt. Ironiskt nog är detta samma tidning som gav det första Death Stranding en 6:a.

(Precis som hur IGN Japan gav Clair Obscur en 7, driver vissa försäljningsställen bara lite kallare än andra.)

Av allt jag har sett är Death Stranding 2: On The Beach fortfarande den sällsynta typen av spel som försöker få dig att känna något djupt medan du gör något enkelt. Gå. Leverera. Lyssna. Hjälpa till. Det är inte en revolution, men det är en fortsättning - en fördubbling av det som gjorde DS1 unikt. För mig handlade det första spelet om isolering och ansträngning. Det här handlar, enligt vad jag har läst, om konsekvenser och minne.

Jag kan inte spela det än. Men jag vill göra det. Och tills PC-versionen kommer (och det kommer den att göra - så småningom) kommer jag att titta på trailers och läsa intryck och komma ihåg att spel som det här inte kommer ofta.

Och när de gör det kan det till och med kännas som att gå i någon annans fotspår bara genom att läsa om dem.