Nintendos rullstolsbasketspel har "brist på substans", men kontroller som inget annat vi har spelat, säger IGN-recension

Nintendos Drag x Drive är ett spel som parar vilt unika rörelse- och musbaserade kontroller med det snabba tempot i rullstolsbasket, och resultatet är en ny spelupplevelse som är lika krävande som den är givande. Det känns som ingen annan Nintendo-sporttitel innan det, med tre-mot-tre-matcher som kan vara djupa, konkurrenskraftiga och roliga när du väl har lärt dig knepen. Men utanför dessa matcher är det tunt på funktioner, anpassning och personlighet, vilket gör det svårt att fortsätta komma tillbaka när nyheten bleknar.

I Logan Plants recension för IGN beskrivs Drag x Drive som ett spel som tar risker med sitt kontrollschema och använder Joy-Con 2 i "musläge" för att replikera de verkliga rörelserna för att skjuta en rullstol, skjuta en basketboll och kommunicera med lagkamrater. Varje Joy-Con kontrollerar en arm och du för handkontrollen fysiskt över en yta för att flytta dina hjul, snärta med handleden för att skjuta eller vinka för att be om en passning. Det är ett ambitiöst system som är mer involverat än Wii Sports, med avancerade tekniker att lära sig och ett mycket högre färdighetstak, men det betyder också att spelet kräver mer tålamod - och fysisk ansträngning - än de flesta spelare kanske förväntar sig.

Till en början känns kontrollerna konstiga, till och med klumpiga, eftersom spelet ber dig att göra saker som ingen sportsimulering har gjort tidigare. Till skillnad från rörelsespel där din karaktär rör sig automatiskt, kontrollerar du här varje tryck, broms och sväng. Det leder till en brantare inlärningskurva, särskilt när du förlorar poäng till motståndarna medan du fortfarande håller på att lära dig grunderna. Och det finns ingen knappbaserad reserv - rörelsekontroll är det enda sättet att spela. Men när man väl behärskar kontrollerna öppnar de upp för ett helt lager av speldjup.

Den enda arenan kombinerar en traditionell basketplan med skateparkfunktioner, vilket gör att spelarna kan göra flashiga stunts för att tjäna bråkdelar av bonuspoäng. Ett bunny hop under ett skott ger 0,1 till poängen, medan en snurrande 540-graders dunk ger 0,4, vilket uppmuntrar till spel med hög risk och hög belöning. Försvaret kan vara lika intensivt, med mekanik för frontalkollisioner för att ta bollen, fysiska blockeringar och aggressiv positionering för att stoppa anfall.

Spelets responsivitet är imponerande, men det finns en hake - det beror på ytan du spelar på. Att spela med Joy-Con 2s i knät fungerar inkonsekvent, med faktorer som byxtyg och rynkor som påverkar spårningen. Atletiska shorts verkar fungera bäst, men många spelare kommer att hitta en skrivbords- eller bordsuppsättning mer pålitlig. Även då kan det kännas nervöst att smälla dyra kontroller på hårda ytor.

Offline-spel med bots finns, men hjärtat i Drag x Drive är onlinetävling. Tre mot tre-matcher med riktiga spelare är mer dynamiska, och den inbyggda GameChat gör att samordning känns som en viktig del av spelet. Upp till 12 spelare kan samlas i en delad "Park"-hub, ett grått betongutrymme som är värd för minispel och utmaningar mellan matcherna. Tyvärr saknar parken visuell känsla, energi eller meningsfulla aktiviteter för att hålla spelarna engagerade länge.

Det finns hinderbanor på tid, hopprepsutmaningar och skyttetävlingar med höga poäng, men de flesta kan klaras av snabbt. En resultattavla visar de aktuella toppresultaten i realtid, och rekordhållare får guldringar för skryträttigheter, vilket ger en trevlig tävlingsinriktad touch. Ändå känns det extra innehållet minimalt - minispelen kan hoppas över och det finns inget djupare progressionssystem som driver långsiktigt spelande.

Det som går att låsa upp är begränsat till hjälmar för din karaktär, med endast små variationer i design, som att lägga till kaninöron eller spikar. Det finns ingen karaktärsnivåering, inga alternativa banor och inga originalmaskotar eller temakläder som gör att världen sticker ut. Jämfört med andra Nintendo multiplayer-hits som Mario Kart eller Splatoon, känns Drag x Drive barebones.

Bristen på variation och personlighet är dess största svaghet. Spelets kärna är solid, med verklig potential för en dedikerad tävlingsscen, men det finns inget väsentligt att arbeta mot efter den första spänningen med att behärska kontrollerna. Denna minimala presentation står i stark kontrast till Nintendos vanliga uppmärksamhet på charm och detaljer.

Det finns också en ironi i spelets bristande tillgänglighet - ett spel som inspirerats av rullstolsbasket tvingar spelarna att använda fysiskt krävande rörelsekontroller, utan några justerbara inställningar för att underlätta upplevelsen. Detta begränsar spelets målgrupp och gör det långt ifrån till en inkluderande design.

I slutändan är Drag x Drive en märklig blandning av briljant och kargt. Spelet på planen är olikt allt annat och belönar skicklighet, kreativitet och snabba reflexer i varje match. Stuntsystemet gör det spännande att göra poäng och försvarsmekaniken fångar sportens verkliga energi. Men med bara en bana, ytlig anpassning, minimala aktiviteter utanför banan och inget övertygande progressionssystem kämpar det för att hålla uppmärksamheten på lång sikt. För spelare som är villiga att åta sig att lära sig sina ovanliga kontroller finns det mycket att uppskatta i spelet - men för alla andra är det lätt att se att detta är ett kortlivat experiment i Nintendos sportuppställning.

Om Nintendo hade parat Drag x Drives uppfinningsrika spel med en rikare värld, mer variation och tillgängliga kontrollalternativ, kan det ha varit en breakout hit. Som det ser ut är det en fascinerande nischtitel - en som är värt att prova för sin originalitet, men troligtvis inte kommer att få en permanent plats i de flesta spelares rotationer.