Caput Mortum Review - En konstig och atmosfärisk nedstigning i medeltida skräck

Caput Mortum, som utvecklas av WildArts Games och publiceras av Black Lantern Collective, är ett nytt förstapersonsskräckspel som utmärker sig mindre genom avancerade bilder eller intuitiva system och mer genom avsiktlig tafatthet. Spelet släpptes den 27 augusti 2025 till ett blygsamt pris och använder sig av medeltida teman, excentrisk design och okonventionella kontroller för att skapa en klaustrofobisk, minnesvärd upplevelse.

I sin recension i PC Gamer beskrev Ted Litchfield Caput Mortum som ett spel som höjer sig självt just på grund av sin avsiktliga friktion. Han betonade hur spelets besvärliga kontrollschema, delvis inspirerat av FromSoftwares dungeon crawler King's Field från tiden före Dark Souls, blir en del av skräcken. Istället för att förlita sig på modern flyt, tittar spelarna åt vänster och höger med triggers, lutar vertikalt med bumpers och kontrollerar sin hand separat med den högra analoga spaken. Litchfield hävdade att denna avsiktliga tafatthet får spelaren att känna sig sårbar på ett sätt som polerade system inte kan, och levererar spänning, slapstick-frustration och skräck i lika stor utsträckning.

Caput Mortum utspelar sig i ett vidsträckt alkemiskt torn som döljer labyrintiska underjordiska fängelsehålor. Miljön är genomsyrad av medeltida mystik och renässansinfluenser och lutar mer mot atmosfären i Umberto Ecos The Name of the Rose än fantasyeskapismen i Dungeons & Dragons. När spelarna tar sig ner nivå för nivå pusslar de ihop alkemisternas experiment genom spridda dagboksanteckningar och miljöberättande. Bland spelets mest slående detaljer finns målningar skapade av stora mästare som ställs mot grova imitationer, bevis på att homunculi har lärt sig att efterlikna konst. Den oroande antydan om att dessa varelser längtar efter mänskligheten gör deras groteska design ännu mer tragisk.

Atmosfären spelar en central roll för Caput Mortums genomslagskraft. Spelet förlitar sig på miljödesign, ljudmanipulation och sina egna kontroller för att förstärka känslor av desorientering och rädsla. Klaustrofobiska korridorer, svagt upplysta kammare och kusliga alkemiska apparater skapar en känsla av obehag som dröjer sig kvar under hela upplevelsen. Monstren i sig är snarare kusliga än rent skrämmande, och de två meter höga homunculi - missformade, lerliknande varelser med utstående ögon och rictusgrin - framstår som spelets inofficiella maskotar. Oskärpa på skärmen och genomträngande ljudsignaler när fiender närmar sig förstärker deras hot, medan deras rena konstighet säkerställer att de förblir minnesvärda långt efter ett möte.

Strid i Caput Mortum känns avsiktligt klumpig och drar på stopp-och-start-rytmen som är bekant för spelare av äldre dungeon crawlers eller tidiga Elder Scrolls-titlar. Möten innebär att blanda fram och tillbaka i närstridsutbyten, men systemets besvärlighet förstärker spelets tema om sårbarhet. Alla fiender kan inte besegras; större, unika fiender kräver istället pusselliknande lösningar med hjälp av handmanipulationsmekaniken. En av de mest framträdande situationerna är när en homunculus i en skola kräver att spelaren ska härma hans handgester eller riskera en våldsam död. Dessa möten balanserar skräck med oväntad humor, vilket visar hur spelet använder sina system för framväxande berättande.

Pussel spelar en konsekvent roll genom hela nedstigningen, ofta knuten till alkemiska symboler eller renässanstidens kosmologi. Även om de inte är alltför komplexa belönar de noggrann observation och slutledning. Det är viktigt att Caput Mortum undviker tunga ledtrådar och istället låter spelarna koppla ihop miljöledtrådar på egen hand. Avsaknaden av en vägledande följeslagare eller uppenbara uppmaningar säkerställer att fokus ligger på spelarens tolkning, vilket förstärker fördjupningen i dess kryptiska värld.

Trots all sin ambition blir Caput Mortum inte för långvarig. Dess relativt korta speltid avslutas innan dess system och monster förlorar sin effekt. Litchfield noterade att spelet lämnade honom att vilja ha mer, men berömde dess tempo och beslutet att inte förlänga spelet på konstgjord väg. Till ett pris av 11,99 dollar känns längden lämplig, med en balans mellan substans och återhållsamhet.

Caput Mortums identitet ligger i dess vägran att anpassa sig till modern tillgänglighet och genreförväntningar. Dess knasiga kontroller, medeltida alkemi och groteska men tragiska monster skapar en distinkt blandning av skräck och atmosfär som sällan upplevs på dagens marknad. Det kan frustrera dem som söker smidig, intuitiv mekanik, men för spelare som är villiga att omfamna dess excentriciteter erbjuder det en oförglömlig nedstigning i medeltida mardröm.

Caput Mortum på Steam finns här.