Dead Take Review - Inga omtagningar nödvändiga

Dead Take är en fem timmar lång nedstigning i en skruvad Hollywood-herrgård och blandar pussellösning med oroande videoframträdanden i full rörelse för att leverera något som känns mindre som ett skräckäventyr och mer som en bekännelse från en bransch som hemsöks av sina egna hemligheter. Du spelar som Chase, en skådespelare som letar efter sin försvunna vän Vinny i en mäktig producents herrgård. Det som börjar som ett sökande förvandlas till en störande djupdykning i de fula sanningarna bakom filmskapande, med surrealistiska ögonblick som suddar ut verkligheten men aldrig helt distraherar från de råa mänskliga prestationer som driver historien.

Spelet börjar i mörker - bokstavligen och tematiskt. Chase anländer till Cain's Mansion, en Hollywood-producent vars inflytande vilar som en skugga över branschen. Det finns antydningar om att en fest har ägt rum, men platsen känns övergiven. Lamporna är släckta, korridorerna är onaturligt stilla och rummen har märkliga former och dekorationer. Huvudmålet verkar enkelt: att hitta Vinny. Men det står snabbt klart att Vinnys nya roll som "Willie" i en kommande film är kopplad till en väv av personligt agg, manipulationer och karriärförstörande beslut.

Denna recension är baserad på täckning och insikter som ursprungligen publicerades av GameSpot, som gav detaljerade intryck av Dead Take's gameplay, föreställningar och övergripande inverkan.

Chases resa berättas genom en blandning av utforskning, miljöpussel och FMV-inspelningar som finns på USB-enheter utspridda i hela herrgården. Dessa inspelningar är spelets kärnstyrka. De är inte bara mellansekvenser - de är hemsökande trovärdiga föreställningar som känns som delar av verkligheten. Neil Newbon ger Chase en tyst desperation som gränsar till besatthet. Ben Starr spelar Vinny med en enkel charm som knappt döljer opportunism och nepotism. Alanah Pearce och Laura Bailey, som kvinnor som slåss om huvudrollen, ger en obehagligt realistisk spänning till scener som handlar om att ersätta en "problematisk" skådespelerska med en mer "behaglig". Och Jane Perry, som Cains fru, gör en rollprestation som är så kylig att den dröjer sig kvar långt efter eftertexterna.

Kraften i Dead Take kommer från hur verkliga dessa ögonblick känns. Surgent Studios kallar spelet en reaktion på verkliga händelser och rykten i både film- och videospelbranschen, och det märks. Även om berättelsen är fiktiv, tyder tyngden bakom föreställningarna på levd erfarenhet. Det är inte den sortens skräck som får dig att hoppa - det är den sorten som får dig att känna dig delaktig i att titta. Herrgården må vara en kuliss, men de känslomässiga sanningarna blöder igenom som blod genom gamla tapeter.

Spelet lutar sig mot en "omvänd escape room"-design. Till en början är större delen av herrgården låst. Dörrarna är märkta med märkliga symboler - möss, sköldar - och behöver matchande nycklar. Ledtrådar gömmer sig i målningar, pianon och skrivbordslådor. Du kan behöva kontrollera datumet på en dold målning för att låsa upp en knappsats, eller följa visuella tips för att spela en melodi på pianot. Dessa pussel varierar i svårighetsgrad. De flesta är tillfredsställande att lösa och belönar noggrann observation och logiskt tänkande. Men några svänger för långt åt båda hållen - vissa är så enkla att de knappt är pussel, andra så obskyra att de stoppar spelet tills du brute-forcear dig igenom det.

En blacklight som hittas mitt i spelet förändrar hur du ser allt. Osynligt bläck avslöjar meddelanden, dolda ledtrådar och små detaljer som gör att herrgården känns levande med hemligheter. Dessa ögonblick omformar tidigare områden på smarta sätt och förstärker känslan av att Chase skalar av lager av både huset och den industri som det representerar.

USB-minnena du samlar på är mer än samlarobjekt - de är pusselbitar. Chase använder ett program för att sammanfoga två inspelningar och på så sätt få fram nya insikter. Två separata intervjuer kan bli ett enda samtal som avslöjar rivalitet och svek. Genom att skarva ihop ett provspelningsband med en table read kan man avslöja den verkliga dynamiken mellan skådespelare. Dessa ögonblick är inte bara narrativa avslöjanden - de låser också upp nya föremål eller ledtrådar, vilket driver dig djupare in i herrgården. Ibland dyker dock spelet in i surrealism här. Att skarva vissa klipp kan orsaka övernaturliga händelser - en knackning på teaterdörren, ett föremål som dyker upp från ingenstans. Effekten är kuslig, men den mjukar upp den annars jordade skräcken och lutar sig mot magi där kall realism kanske hade slagit hårdare.

De bästa skarvmomenten är de som leder till rent logiska genombrott snarare än trollade föremål. Vid ett tillfälle avslöjar ett tidigare klipp Vinnys telefonlösenord. Om du kommer ihåg det kan du spåra tillbaka, låsa upp hans telefon och hitta en kod gömd i hans meddelanden. Dessa fall gör att herrgården känns som ett gigantiskt logiskt pussel snarare än ett hemsökt funhouse. De är sällsynta, men de är några av de mest tillfredsställande sekvenserna i spelet.

När berättelsen utvecklas håller Dead Take dig ansluten inte bara med sitt mysterium utan med sin växande känsla av oro. Producenten Cain är mindre en skräckskurk och mer ett förkroppsligande av branschens fulaste impulser - ego, exploatering och den tillfälliga förstörelsen av liv för konst. Chases sökande efter Vinny blir en symbolisk utgrävning av begravda sanningar, där varje olåst dörr och klipp för honom närmare en verklighet som han kanske inte vill möta.

Under den sista halvtimmen når surrealismen sin topp. Spelet förflyttar sig till ett främmande territorium, och en del av den grundade spänningen lossnar. Även om det inte förstör upplevelsen, undergräver det något den råa, industriinspirerade skräck som definierar de tidigare avsnitten. Ändå förblir de avslutande sekvenserna minnesvärda, bärda av föreställningar som aldrig tappar sin intensitet.

Hela upplevelsen tar ungefär fem timmar, men den lämnar ett avtryck långt bortom det. Du löser inte bara pussel - du pusslar ihop ett psykologiskt porträtt av ambition, svek och den moraliska röta som är kärnan i berömmelse. Surgent Studios använder sig av skräckspelens språk - låsta dörrar, gömda ledtrådar, konstiga ljud - men vad de egentligen har skapat är en skådespelares mardröm, klädd i en mysteriethrillers kläder.

En av spelets mest talande repliker kommer från Cain själv:

"Något verkligt."

Det är vad han kräver av sina skådespelare, och det är vad spelet levererar i sina föreställningar. Den verkligheten är störande, ful och ibland svår att titta på - men det är det som gör den oförglömlig.

Dead Take är en sällsynt blandning av bra skådespelare, genomtänkt pusseldesign och tematisk tyngd. Det snubblar ibland i tempo och tydlighet, men det uppnår något som de flesta skräckspel inte gör - det får dig att tro, till och med för ett ögonblick, att det du ser kan vara sant. Och kanske är det det.